dreαм oғ pαrαdιѕe ♡

Hahahaha. Vilket grej, vilket gäng. Fy fan. Sjuan var det ja. eller kanske åttan, värsta små och dumma i huvudet. Det var på den tiden vi tog med oss tre olika skor till skolan och la de i skåpet ifall något extra skulle hända och mamma fick inte se de ''extrema skorna'' jag egentligen hade på mig, för ''oj'' vad höga de var. Den tiden då man hälde hela parfym flaskan på kläderna och smörjde in sig med doftljus olja för att lukta lite extra. Den tiden då jag klistrade fast speglar i skåpet och jag gick och åt pizza på rasterna för det var häftigare. Då man gick med bakom skolan för att testa ett litet bloss. Då skolfotot var det viktigaste som fanns och inget fick gå fel. Hela Billdal kunde ju se detta. Då vi skratta på rasterna så vi fick lägga oss ner på golvet och banka med alla ben och armar vi hade för vi fick kramp. Då man kunde gå hem på rasterna och laga mat till sina nära. Då det värsta som kunde hända var att mascaran åkte av. Då det alltid var lite små bråk om inget. Då vi satt i bamba i timmar. Då vi skaffade löshår som vi försökte sy fast i håret men nej, satan, det fastnade inte. Då vi följde med i konstiga bilar och bad de släppa oss flera meter tidigare än huset, ingen fick se. Då min vän fick moppe och vi kunde åka till skolan och känna oss friare än någonsin. 
Efteråt kan jag bara se tillbaks och tänka, Varför tog man inte mer plats?
Man var så skyddad. Så isolerad från omvärlden.
Jag kommer ihåg då jag och min vän skulle på ett studiebesök på en skola i svartedalen och alla lärare sa åt oss att vara extra rädda om oss och inte gå för lättklätt och inte ha för mycket märken på oss, det skulle vara som en annan världe tydligen och vi var så spända. Vi var där och inget hände, lite annolunda miljö än vad vi var varna vid men inget märkvärdigt. Idag är jag nästan där varje dag och känner inget konstigt för det. Så konstigt tycker jag hur människor alltid överreagerar och säger saker som aldrig ens existerat, antar att det är människornas käft som går runt som vanligt. Konstigt det där hur man plötsligt har någonting framför sig nästan varje dag som för tre års sedan innan skulle varit omöjligt. Allting dyker in i ens liv när man inte vet om det, och det är först vid tillfällen som detta jag märker hur allt har ändrats. Men det är bra. Antar att det också ingår i livet. Antar att det är det som är livet, övergångarna. Här skulle jag inte kunna sitta hela mitt liv och det var det jag inte ville. Testa något HELT nytt, något helt annorlunda, bort från allt jag visste. Klara mig själv och växa. Börja om och skaffa nya vanor. Det har jag gjort nu men fan, inte är jag lycklgare för det. Tvärtom. Piss off. 
Oj, verkligen. Vad fort alla år går. Helt sinnes.
Vad vet jag. 1: Udda frisyr, 2: underbett och 3: väldigt liten.
Saknar detta ibland. Fast nu har vi ett annat liv och lever skilda vägar och det är kul det med.