.....
mår vi egentligen så jävla bra?
efter ständiga år av ensamhet, utanförskap och rädsla inser jag nu efter 19 år att detta går inte längre. jag är för ensam.
det kan vara en dag allting går bra och det mesta flyter på och känslan av ensamhet ligger långt borta från mig men sedan kan det komma dagar, veckor då jag känner hur ensamheten bygger upp sig inom mig. jag blir understimulerad och helt tom.
jag skäms. jag skäms för att det är såhär.-
det ska egentligen inte behöva vara såhär för någon ungdom, eller?
man ser på bloggar, tjejer som lyckas, tjejer som gör allt som man själv vill, framförallt får allt man själv vill ha. Vad är det dem gör?
Vad är det jag ska göra?
Avundsjukan växer och man känner bara hur man vill strypa varenda tjej man ser att det går bra för. ´´Va glad för deras skull´´, sluta gnäll och gör som de gjort!
Det är tydligen det enda som behövs säger de. Men ändå går det inte för mig.
Sanningen är så tuff att höra och jag vill egentligen inte höra men jag kanske måste, för att kunna göra en förändring.
Det behövs lite mer go, lite mer energi i det hela. Resten har du.
Jag har inget go. Jag har ingen energi. När är det egentligen jag känner energi?
Helt utmattad hela tiden och tårarna är så nära hela jävla tiden.
Vad fan är det för fel på mig.
PMS och överkänslig, för allt. för vartenda ord.
Det är bara det att jag blir stressad, jag blir väldigt något in i helvete stressad, om jag inte gör något nu kommer det aldrig bli en förändring.
Du måste ändra ditt beteende, nu nu nu. Ändå ändrar jag mig inte.
Hur SVÅRT kan det vara?
Vad ska krävas av mig? att gå in i väggen och en nära döden upplevelse, så långt ska man inte behöva gå.
svårt att prata med någon om sådant för det är få som kanske känner likadant eller är detta jag känner vanligare än jag tror…
Jag har inget mer att säga än såhär. Det får bli såhär. (punkt) .
efter ständiga år av ensamhet, utanförskap och rädsla inser jag nu efter 19 år att detta går inte längre. jag är för ensam.
det kan vara en dag allting går bra och det mesta flyter på och känslan av ensamhet ligger långt borta från mig men sedan kan det komma dagar, veckor då jag känner hur ensamheten bygger upp sig inom mig. jag blir understimulerad och helt tom.
jag skäms. jag skäms för att det är såhär.-
det ska egentligen inte behöva vara såhär för någon ungdom, eller?
man ser på bloggar, tjejer som lyckas, tjejer som gör allt som man själv vill, framförallt får allt man själv vill ha. Vad är det dem gör?
Vad är det jag ska göra?
Avundsjukan växer och man känner bara hur man vill strypa varenda tjej man ser att det går bra för. ´´Va glad för deras skull´´, sluta gnäll och gör som de gjort!
Det är tydligen det enda som behövs säger de. Men ändå går det inte för mig.
Sanningen är så tuff att höra och jag vill egentligen inte höra men jag kanske måste, för att kunna göra en förändring.
Det behövs lite mer go, lite mer energi i det hela. Resten har du.
Jag har inget go. Jag har ingen energi. När är det egentligen jag känner energi?
Helt utmattad hela tiden och tårarna är så nära hela jävla tiden.
Vad fan är det för fel på mig.
PMS och överkänslig, för allt. för vartenda ord.
Det är bara det att jag blir stressad, jag blir väldigt något in i helvete stressad, om jag inte gör något nu kommer det aldrig bli en förändring.
Du måste ändra ditt beteende, nu nu nu. Ändå ändrar jag mig inte.
Hur SVÅRT kan det vara?
Vad ska krävas av mig? att gå in i väggen och en nära döden upplevelse, så långt ska man inte behöva gå.
svårt att prata med någon om sådant för det är få som kanske känner likadant eller är detta jag känner vanligare än jag tror…
Jag har inget mer att säga än såhär. Det får bli såhär. (punkt) .
